Nazismen på Lidingö: Varken medlemslistor eller valresultat ger någon exakt bild

onsdag 15 augusti 2012 23:02

Mandatfördelningen i Lidingös stadsfullmäktige 1926 - 1966. Hänvisning till tabellen finns längre ned i artikeln. Källa: Världen-Sverige-Lidingö

Under ett par veckors tid har nu en stor diskussion ägt rum på internet och i dagsmedia om Lidingös nutidshistoria. För mig som arbetar, visserligen på sparlåga, med ett bokprojekt om den radikala arbetarrörelsens historia på Lidingö är diskussionen om nazistisk aktivitet i kommunen intressant. Senast i raden av diskussionsinlägg hittar vi Lidingöbon tillika pol.mag. Per Svensson som skriver en replik (länken finns här) på Erik Erikssons debattartikel (länken finns här) på Dagens Nyheters debattsida.

Per Svensson hävdar att Erik Erikssons siffror över antalet nazister på Lidingö under 1930-1950-talen är grovt överdrivna. Detta motiverar Svensson i sin debattartikel på följande sätt:
“Medlemsregister är dock synnerligen tvivelaktiga källor. I de talrika inre strider som nazistiska grupper ägnade sig åt före och under kriget förekom stora överdrifter när det gällde att redovisa medlemmar. (Många medlemmar innebar mer bidrag från högre ort) En verksamhet som tydligen socialdemokraterna i Norrbotten ägnar sig åt även i våra dagar.”

Svensson menar att antagandet om antalet nazister på Lidingö baserat på uppgifter ur medlemsregister är en otillförlitlig källa. Istället anser han att den mest korrekta bilden får man om man ser på valresultat för Lidingö dåvarande stadsfullmäktige under den aktuella perioden. Detta tycker jag motbevisas av det massmöte Birger Furugård och hans parti höll på Hötorget den 22 oktober 1932. Mötet samlade 6000 åhörare. Samma år fick partiet i Stockholm 1949 röster. Detta bör säga något om differensen mellan antalet nazister och antalet människor som under samma period lade sin röst på ett nazistiskt parti.

Om man vill stödja sig på forskning i frågan kan man hänvisa till Bosse Schön som i det inledande kapitlet till sin bok ”Svenskarna som stred för Waffen-SS” menar att det ofta var fler sympatisörer än vad nazistpartierna fick i röstetal i allmänna val. Schöns teori är att orsaken grundar sig i att man inte ansett det meningsfullt att rösta på så små partier. Däremot har Svensson rätt i att det finns ett betydande problem i hur medlemsregister och liknande stulits av olika fraktioner inom den nazistiska rörelsen. Ett exempel var när ett tiotal Furugårdsnazister bröt sig in i Lindholmsrörelsens particentral och stal medlemslistor den 5:e oktober 1932.

Det finns dock exempel på nazistisk aktivitet på Lidingö som inte varit kopplad till valresultat. Ett av dessa finns beskrivet i Bosse Schöns bok Hitlers svenska soldater. I boken kan vi bland annat läsa (sidorna 130-131):
”Våren 1963 avslöjade kvällstidningarna att judiska elever på Allmänna Läroverket på Lidingö förföljdes […]. Ingmar Joelsson (SS-veteran, min anmärkning) hade fått väderkorn på antisemiter på Lidingö och höll därför ett provokativt torgmöte några månader senare”.

Detta hände alltså 1963, 13 år efter den tid som beskrivs av Erik Eriksson i hans bok om nazism på Lidingö. Ett annat exempel på sådan nazistisk aktivitet på Lidingö var det möte Svensksocialistisk Samling hade på restaurang Höganloft vid Kyrkviken på Lidingö där Gunnar Prawitz och Sten Lundberg talade. Detta möte bör ju ha skett när ingen nazistisk representation funnits i stadsfullmäktige på Lidingö eftersom någon sådan alltså aldrig funnits.

Vad som gör mig brydd är när Svensson i sin artikel i Dagens Nyheter menar att Erik Eriksson istället borde koncentrera sig på de kommunister som genom historien (sedan partispräningen 1917) funnits på Lidingö. För det första bör det i alla hänseenden ses som Erikssons eget val vilken del av historien hans böcker ska behandla. Problemet är att Svenssons parallell inte håller i längden. Ska man utgå från den definition Erik Eriksson gör av vad som är mycket i medlemsantal fanns i dåvarande Lidingö Kommunistiska Arbetarkommun 41 medlemmar 1933.

Mandatfördelningen i Lidingös stadsfullmäktige 1926 – 1950:
Högern
1926 -, 1930 -, 1934 16, 1938 12, 1942 14, 1946 14, 1950 11
Liberalerna
1926 -, 1930 -, 1934 3, 1938 5, 1942 7, 1946 9, 1950 14
Socialdemokraterna
1926 12, 1930 10, 1934 11, 1938 15, 1942 15, 1946 11, 1950 11
Kommunisterna
1926 3, 1930 2, 1934 2, 1938 -, 1942 -, 1946 2, 1950 –
Övriga
1926 17, 1930 20, 1934 -, 1938 -, 1942 -, 1946 -, 1950 –

Går man å andra sidan efter just valresultatet så finner man att kommunisterna hade 3 mandat i stadsfullmäktige 1926 (se tabell här ovan) därefter två i de båda nästkommande valen. 1938-1946, finns inga kommunister i fullmäktige. Kommunistisk representation i fullmäktige återkommer med två mandat 1946. Detta är den röststatistik som finns för Lidingö under tidsperioden 1926-1950.

Jag upplever att Svensson försöker måla upp en bild av ett starkt kommunistiskt inflytande över politiken på Lidingö som jag i arbetet med mitt bokprojekt inte finner några belägg för. Detta sker på grund av en analys av att valresultatet anger antalet sympatisörer vilket alltså inte alltid stämmer. Svensson hänvisar bland annat till de 250 röster som socialister och kommunister fick i valet 1942. I det valet fanns ingen kommunistisk representation i kommunfullmäktige varför detta enligt den teori Svensson bygger upp borde innebära att det inte fanns kommunister på Lidingö vid denna tid. Jag menar att vad Svensson uppenbart förbiser är det faktum att nazister på Lidingö mycket väl kan prägla kommunen utan att representeras i parlamentariska organ. Jag menar att parlamentariska organ är ett ungefär lika trubbigt medel som medlemslistor i detta hänseende.

Jonas Lundgren
Uppväxt på Lidingö, lokalhistoriskt intresserad. Arbetar med ett bokprojekt om den radikala arbetarrörelsens historia på Lidingö

Dela Nazismen på Lidingö: Varken medlemslistor eller valresultat ger någon exakt bild

Kommentarer