"Så länge någon tänker på dig, så finns du"

tisdag 11 november 2014 14:50

Inger Grimlunds kåseri om allhelgonahelgen hann inte in, före Lidingösidans korta semesteruppehåll. Men texten handlar om så mycket annat också, så den kan läsas när som helst.

I morgonväkten sträckte jag ut min hand mot den lilla radion vid sidan av min säng. Klockan är runt åtta. Lidingö Radio är inställt på 97,8 som en kär gammal vän. Den här morgonen berättar en röst för mig att det är torsdag och att klockan är 21. Kära nån!

Jag sätter mig upp i sängen helt förvirrad. Så småningom förstår jag att det här är lite ”bus”, verkligheten är en annan. Det är Halloween eller som det står i min kalender, Alla Helgons Dag. Så sätter Swing Time igång med Kjell Treslow vid mikrofonen.

Jag lugnar ner mig och kryper ner i bädden igen. Lyssnar på Gunnar ”Siljabloo” Nilssons ljuva, varma toner från klarinetten och Treslows småprat. Tankarna snurrar runt i skallen – vad ska jag göra i dag - hur ska jag kunna hedra mina kära, döda föräldrar som ligger på olika kyrkogårdar? Ljuslyktor kan komma väl till pass när mörkret lägger sig över gravstenar och höstlöv. Visst, men nu är det morgon och ute strilar ett envist regn ner över vårt landskap.

Jag klär mig varmt och är beredd att ändå ge mig ut i händelsernas centrum, som den här dagen är kyrkogårdar och minneslundar.

Lidingö kyrka vid allhelgonatid. Arkivbild

Mina tankar går till min mamma Tyra som ligger i en familjegrav på Norra Kyrkogården vid Solna tillsammans med min styvfar Tom Ljungqvist, min mormor Anna Österqvist och morfar Otto Svensson. Däremot finns min pappa Erik Ljungströms grav på Lidingö kyrkogård och ett stenkast därifrån har min lillebror Krister fått sin grav, på gravstenen finns bara hans namn – än så länge.

Ja, vilken plats blir min? Kommer min familj att sätta en ljuslykta på min grav? Eller en liten planta ljung, passande en flicka Inger, född Ljungström.

Den här morgonen kom ingen DN i brevlådan. Vid testunden i köket fick jag därför tid att tänka, istället för att plöja familjesidornas ”födda & döda”. Min längtan efter mamma Tyra bubblade upp med många känslor ur mitt innersta. Ögonen tårades och jag var tvungen att hämta lite hushållspapper att orka mig med.

Just då ringde min bärbara telefon – det var min dotter Annica som ville höra ”läget” för dagen och jag sa som det var: ”Jag saknar min mamma så! Funderar på om jag ska åka till graven, men det känns faktiskt lite meningslöst för som du vet var hon inte så troende, inte på Gud och helgon i alla fall. Kanske skulle vi istället kunna titta på fotografier med minnen från förr, då vi bodde på Tallhöjden i huset där du bor nu, och som morfar och mormor byggde en gång 1919”.

Sagt och gjort. Vi rotade fram en bunt fotoalbum och lösa blad från åren, då mamma Tyra var en högst vital person i en familjevärld, med mycket glädje och en och annan sorg.

Med bildernas hjälp blev kontakten mellan förr och nu så påtaglig att vi kände hennes mentala närvaro. Nu var det inte längre nödvändigt att gå till graven på Norra Kyrkogården. Som bekräftelse på att vårt beslut var riktigt berättade Annica, att hon en gång frågat mormor Tyra varför hon aldrig gick till maken Toms grav. Hon fick då till svar ”Så länge någon tänker på Dig, så finns du”.

Tänk så klok hon var, min mamma Tyra.

P.S.
Siljabloos sista låt i radion den här morgonen var ”Please don´t talk about me when I am gone”.
På webben kan jag läsa att Gunnar Nilsson avled på ett tåg från hemstaden Göteborg till en spelning i Västerås 1989. Så nog talar vi om Siljabloo Nilsson, antingen han vill eller inte. I alla fall i Radio Lidingö, Swingtime.
D.S.