lördag 8 december 2007 16:05
Hacke Björksten var i torsdags gäst hos Gert Palmcrantz på Lidingö Jazzlubb. Ett avspänt möte, som synes.
Hacke Björksten, en av Sveriges mest meriterade tenorsaxofonister, var gäst hos ljudfadern Gert Palmcrantz på Lidingö Jazzklubb i torsdags.
Från början var det meningen att Alice Babs skulle komma och berätta minnen, men tyvärr orkade hon inte. Under den senaste tiden har hon varit med i fem dokumentärer i radio och TV. Nu var hon trött och tvingades tacka nej, denna gång.
- Jag är inte dö än, sa hon till Gert när de talades vid några dagar tidigare, så vem vet. Till våren kanske hon kommer. Som plåster på såren spelade Gert upp en intervju han gjorde med Alice 1999 under en Ellington-kväll på Nalen. Gert lärde känna Alice redan 1958 vid inspelningar på Europafilm och när Alice flyttade till Spanien 1973 donerade hon sin skivsamling till Gert. – Det är en hel vägg med skivor. Alice har säkert gjort 1000, hon debuterade ju redan 1939, sa Gert.
Gunnar “Hacke” Björksten var i sedvanligt god form och Gert hade plockat fram inspelningar som legat i garderoben i åratal utan att ha blivit spelade. Vilka skatter döljer sig inte i denna garderob. Det började med lite småsnack om Göteborg och Stockholm. Hacke började spela i Kenneth Fagerlunds orkester i Göteborg redan på 50-talet. De spelade på Vauxhall, Kungshallen, Sprängkullen och Rotundan på Liseberg. Hackes första inspelning, på vax, gjorde han redan som 16-åring (1950) på skivmärket Cupol, eller På kul som det ibland kallades.
1955 gavs en konsert i direktsändning från Stockholms konserthus, som jazzklubbens besökare nu fick höra. Hacke spelade bl.a sin egen komposition Penta och rev redan då ner massor med applåder. – Fast jag spelade alldeles för många chorus, sa Hacke, det var i ungdomligt övermod.
_Hacke Björksten var i högform. _
Efter den spelningen ringde Topsy Lindblom från Nalen och Anders Burman från Metronome. Det var liksom då det startade. På Metronome skulle Hackes band spela in tre låtar. Två gick perfekt, men den tredje “blev liksom inte till”. Det löste sig efter att man haft ett “arbetsmöte” på krogen där Hacke skrev till fyra extra takter före och lika många efter. Tillbaka i studion räckte det med en tagning. Skivan blev en guldskiva och bland dem som medverkade var Åke Pettersson på trombone, Jan Johansson på piano och Svante Thuresson på trummor.
- Jag har alltid haft ett eget band, för jag fick inte vara med i andras, sa Hacke och skrattade. Hacke som f.ö. gästade jazzklubben 2005 med sitt band i samband med att hans skiva “Three Generations” kom ut.
Den 6 juni 2000 spelade Gert in Hacke Björksten och stora delar av den svenska jazzeliten när de uppträdde i Carnegie Hall i New York. Det blev en härlig stund för jazzklubbens besökare att får höra Lars Erstrand, Ulf Johansson, Andreas Pettersson, Kenneth Örström, Nils Bertil Dahlander med flera. Vilket ljud denne ljudfader fixat till från den stora salen! Bl.a. spelade de “Life can be so sweet”, skriven av Hacke. – Det var ganska angenämt att spela en egen låt i Carnegie Hall.
Men inga svenska tidningar skrev om konserten, för “jazz är inte värt något i Sverige”, som Hacke sa. Och så blev det en liten diskussion mellan Gert och Hacke. – Men du är ju väldigt generös att ta emot den nya generationen jazzmusiker, sa Gert. – Ja, om alla vet var fjärdedelarna ska sitta så går det bra, blev svaret. – Men var ska jazzen spelas i framtiden, frågade Gert. Är vi den sista generationen?
Sedan blev det jazz med många fjärdedelar på rätt plats när Hacke Björksten och lidingöpianisten Ola Ringström kom loss med Parkerlåter och annat gott. Det var en fin julfest på Lidingö Jazzklubb.
Hacke Björksten spelade bl.a. Charlie Parker.
Äta. Bo. Sevärdheter. Barn på ön. Resa till Lidingö. Fakta
Annonser från Google