Väder Lidingö

Lidingö torsdag 13 december 2018 v. 50

Senaste kommentaren - Se fler

Anders Wigert 13 dec 18:36 om L: Vi ber om ursäkt

Bengt Hallbergs pianosolo på Askrikevägen 34

Bengt Hallbergs pianosolo på Askrikevägen 34

Bengt Hallbergs pianosolo på Askrikevägen 34

Pianisten Bengt Hallberg är död. Få känner till att Bengt under sex månader bodde på Lidingö, i det gamla Gate-ritade huset på Askrikevägen 34 på norra ön. Min man, Jan Allan, köpte huset 1971 av Manne Ginsburg och hans fru Gunnel, samt deras sex barn.

Första gången jag mötte den tystlåtne och blygsamme Bengt Hallberg var runt ett matbord i just det huset, en boning som snart skulle komma att bli mitt hem. Det är nu 27 år sedan.

Bengt hade i början av åttiotalet bott i källaren under det furugolv där vi satt och intog vår middag. Jan hade inrett ett rum för Bengts räkning. Bengt var nyskild och behövde någonstans att bo. Jan klädde tak och väggar med träpanel. Fixade dusch och handfat i rummet intill. Den gamla toaletten, från 1912, fick duga.

Nu satt vi rakt ovanför hans gamla rum och åt middag, tillsammans med många andra. Huset var fullt av musikanter, grannar, vänner.

Han sa inget på hela kvällen, hans nya fru stod för samtalen. Men när han sedan mycket belevat reste sig upp och drog undan stolen, försiktigt och utan att knappt märkas stegade över trägolvet och gentlemannamässigt tog plats vid flygeln för att låta fingrarna leka över klaviaturen, då uttryckte han det han önskade. Då talade han alla språk. Då kommunicerade han allt det han hade inom sig. Då tömde han sig på det innehåll som för honom var så specifikt. Då fick vi alla ta del av det som var Bengt Hallberg. Och ingen kunde undgå det han uttryckte.
Kanske var det därför han var så lågmäld. Han sparade sig. Till pianosolot.

Sånggruppen Octavox gjorde några turnéer med Trio Con Tromba. (Jan Allan, Bengt Hallberg, Georg Riedel). Det var en ynnest. Förutom att jag i det sammanhanget fann den man med vilken jag tacksam och lycklig skulle leva resten av mitt liv, var det fantastiskt att få sjunga tillsammans med några av de största giganterna inom svensk jazz.

Men de minnen som boar inuti mig handlar inte enbart om musiken. Det som präglat mig, det som betydde nästan lika mycket, var att att få tillgång till de tre musikanternas personligheter. Att få finnas vid deras sida, lyssna till deras samtal, utbyta tankar och erfarenheter. Det var minst lika stort och viktigt.

Den musik de har skapat, är fantastisk. Men det är människorna bakom som ger musiken dess djup.

Bengt var en av de sista gentlemännen. Han behandlade sina medmänniskor som han behandlade sitt instrument: Med den största respekt.

Han var ett unikum. Som människa och som musikant. Fast egentligen är ju alla människor unika. Och ingen är ju oersättlig.

Men i det här fallet vete sjutton …

Jag fick veta att du var död, Bengt, då jag stod i bilkön till Gotlandsfärjan, efter att ha bevistat årets Lars Gullin-konsert i Sanda. Vi hade just talat om dig, eftersom du är en av de tidigare Gullin-stipendiaterna. Väl installerad i vilstolen på båten kunde jag inte låta bli att ta upp min dator och skriva ner mina minnen. Det blev dessa spontana rader. Jag låter den musikantiska expertisen fortsätta att hylla dig och mer ingående beskriva din storhet. Själv ville jag bara dela med mig av mina personliga tankar.

Jag kommer aldrig att glömma dig, Bengt.

Tack. För allt. Och tack för att du lämnade kvar lite av din personlighet och din musik i de väggar där jag nu sitter och skriver. Bakom den blå grinden, på Askrikevägen 34, Lidingö.

Ann Allan

Upplev Lidingö

Äta. Bo. Sevärdheter. Barn på ön. Resa till Lidingö. Fakta

Annonser

Annonser från Google