onsdag 4 juli 2018 10:13
Vid ettiden igår väntade jag och några till på tåget mot Gåshaga vid Baggeby station. På andra sidan stod de som skulle till Ropsten, däribland ett par familjer med barnvagn. Jag och andra med mig lade märke till en pojke i tvåårsåldern som fick springa omkring fritt. Runt stationshuset for han och rätt som det var kilade han upp mot Herserudsvägen. Ett ögonblicks verk och han hade kunnat rusa rakt ut i körbanan framför en bil, allt medan hans familj var kvar vid bänken ett hundratal meter därifrån. Vid övergångsstället vände den lille och lade iväg på mot spåret, utan att ens mannen som kunde vara hans pappa gjorde någon ansats till att hämta sin son.
Om han kan ha ropat till honom vet jag inte, jag var utom hörhåll. Då kom tåget, mitt tåg, och när som helst kunde det andra tåget komma, så jag ropade panikslagen och pekade mot barnet. Den som reagerade var tågföraren på Gåshagatåget, som instinktivt bromsade in och sedan sakta körde fram. Damen som steg på före mig skakade på huvudet och jag klev på både arg och förtvivlad över att det finns vuxna som har så dålig tillsyn över små barn, men samtidigt lättad över att inget hade hänt.
Skulle barnet få testa sina gränser hej vilt? Jag var ju på perrongen mittemot och förväntade mig självklart att någon i familjen skulle reagera blixtsnabbt och springa och hämta den lille. Eller ville de kanske bevisa för sig själva och för andra hur väl de klarade barntillsyn.
Karin Wallgren
Äta. Bo. Sevärdheter. Barn på ön. Resa till Lidingö. Fakta
Annonser från Google