Dramatik till vardags

måndag 29 juli 2013 00:01

Just en sådan här spelar en viss roll i Inger Grimlunds kåseri.

Inger Grimlund, känd matjournalist, författare och lidingöbo, har skrivit detta kåseri om några dramatiska händelser som inträffat under årets sommar:

Egentligen så har jag det så jädrans bra.

Egentligen!

Sitter under den utfällda markisen som ger skön skugga åt dagens solvärme. Det blåser inte heller, bara ett stråk av vind smyger in under det stora, vita markistaket och vinden ger också lyft åt min svenska flagga på uthusets gröna brädvägg.

Det skulle regna i dag, informerade oss i TV:s väderrapport, men nej! Visst är det torrt i krukorna med pelargoner och busken med rosmarin, basilika, persilja och koriander. Jag är inte helst säker på vad det är som sticker upp ur jorden men ett är säkert – alla växter törstar just nu efter vatten.

Så jag tar vattenkannan för att tillfredsställa deras behov så gott det går. Ni skulle bara se de stora röda pelargonbollarna på balkongen, där riktigt trängs de med varandra i lådan – jag har faktiskt inte sett en mer kompakt blomstring tidigare. De trivs helt klart med den morgonsol de får och en gnutta havsutsikt.

Jag vill ha någon eller några att dela lyckan med. Jag vill bjuda på en bit rulltårta jag just bakat och rullat in i bakplåtspapper för att hålla formen. Jag vill släcka törsten med rabarberlemonad, jag vill, jag vill…

Men, var är mina nära vänner? Telefonen är märkvärdigt tyst, inte en katt syns på gården, vart har alla tagit vägen?

Jag bestämmer mig för att göra något åt saken. Inte bara sitta och gnälla – är det ingen som ringer så får jag väl lyfta luren själv. (Ja, jag har faktiskt en riktig telefon, modell äldre, precis som jag).

Jag har tur – Killan är hemma i Brevik och min granne Margareth uppenbarar sig till min stora glädje runt hörnet.

– Välkomna – så roligt att ni kunde komma!

Vill ni sitta inne – eller ute? Vilket föredrar ni, undrar jag som glad värdinna.

Det blev först en rabarberdrink ute och sedan en fruktig kycklingsallad inne i mitt svala kök.

Underbart med pratglada vänner. Nu lossnade tystnadens tungor.

– Var har ni varit. Hur var vädret? Var det långt till havet?

Medan vi njöt maten under prat om ditt och datt förbyttes det vanliga sällskapliga svaren till berättelser från verkliga livet.

– Vadå – väder!

– Vadå – bad!

Här kom berättelser om liv och död. Det visar sig återigen att verkligheten är mycket mer dramatisk än man kan drömma om i sin vildaste fantasi!

Hör här!

Min granne Margareth är en spröd men spänstig kvinna runt de sjuttio.

Hon har flugit flera varv runt jorden som flygvärdinna, bott i Sydafrika och levt ett spännande liv med krig och våld runt knuten.

Men det som nu hände var ändå oväntat.

Hennes hobby är inte matlagning, har jag förstått, men ändå. Det blir lite sopor och gamla tidningar som ska sorteras. Så en eftermiddag vid 17-tiden släpade Margareth några tunga påsar till soprummet vägg i vägg med vårt stora garage. Det står tydligt ”Soprum” på dörren som alltid varit svår att öppna med portnyckeln. Det gäller att hitta rätt lås då det finns två av någon mystisk anledning. Nåja, Margareth kom in – men inte ut.

Ingen människa kom med sopor, det var inte dags för det en ljuv sommarkväll i semestertid. Som sagt – det var folktomt i hel kvarteret.

Vad gjorde hon då? Bankade på dörren med några tomma plåtburkar som gav god resonans. Bankade och bankade. Turligt nog är Margareth av den lugna sorten utan hysteriska anlag men hennes rop på hjälp blev med tiden svagare och svagare. Efter 1 ½ timme kom räddningen. En bilägare hörde ropen på HJÄLP och hade som tur var en nyckel som passade och ut vacklade Margareth.

– Det var långa timmar. Nästa gång jag ska kasta sopor tar jag med mig min mobiltelefon i ett band om halsen. Det är något som är säkert!

Vilken rysare, under berättelsens gång har Killan suttit med ett inåtvänt leende på läpparna som om historien var bra, men ändå. Hon hade helt klart något än mer dramatiskt att bidraga med. Och sannerligen – Killan hade varit ”död”, hur länge kunde hon inte förtälja, men hjärtat hade slutat slå och andningen upphört!

Och allt var en getings fel!

Så här gick det till – Killan var på besök hos sin dotter Susanna med sommarhus på Gotland nära Klintehamn. Killan och barnbarnsbarnet Lucas, 4 år, kamperade tillsammans i gäststugan på gården. Till historien hör kanske också att jag avslöjar Killans ålder, 90+. En hög ålder som har gett Killan smala ben och några rynkor – men annars är hon vital. Helt fantastisk!

På väg in till kaffebordet i morgonstunden traskar Killan och lille Marcus över gräsmatten hand i hand. Då plötsligt skriker Killan till – hon blev biten av en geting i foten. Trillar omkull – Marcus förstår alvaret och rusar in till familjen och ropar – mormor har blivit biten av en fluga! Om det varit så väl – flugan var en elak geting med ”rätt att döda”.

Den hade så när lyckats!

Nu vet Killan av förståeliga skäl inte vad som hände mer än att när hon vaknade till liv såg sex stora, starka, vackra män som stod i en ring runt hennes späda kropp, iklädd bara nattskjortan. Vilken upplevelse!

De var hennes räddare och riddare. De hade kommit från olika håll med sina vapen. När larmet gick blev det full fart på räddningshjälpen; först kom två välutrustade väktare, sedan en brandbil och sist en ambulans innehållande all utrustning man kan behöva i olyckssammanhang, som här!

Det ordnade sig!

I ambulansen på väg till Visby lasarett kom chocken – Killan skakade av köld trots den varma sommardagen.

Älskade Killan, tänk vad som kan hända!

Tack och lov att du är här, livs levande och hurra för att du Margareth kom ut ur ditt fängelse med förståndet i behåll.

Märkligt nog har jag ingen häftig story att komma med. Som sagt – jag sitter under markisen och ser solen sjunka ner bakom hustaket mitt emot.

Skål för livet – i rabarberlemonad.

För säkerhetens skull…

Av Inger Grimlund
Lidingö – en dag i juli 2013