Väder Lidingö

Lidingö fredag 20 september 2019 v. 38

Senaste kommentaren - Se fler

Ulrika Rendle 13 sep 13:16 om ”Så Gott som Nytt” flyttar

"Kahnlund, en framtidsman"

tisdag 3 maj 2016 00:01

41 ÅR. I torsdags avtackades Kalle Kahnlund efter 41 år i stadens tjänst. Det var tacktal, tårtor, blommor och sång av Sagateaterns minikör som sjöng en hyllningsdikt till stadens avgående kulturutvecklare, medan han viftade med sina blomsterkvastar. Och den blivande pensionären passade på att komma med sin framtidvison om hur Lidingö ser ut om just 41 år. "Tunnelbanan går till Grönsta så Lidingöloppets löpare får det bekvämt, biblioteket som snart flyttar in i stadhuset kommer att om 41 år ha flyttat tillbaka till Torsviks torg och den lokal man då hade", och andra lika nyskapande tankar. Några av de uppvaktande tyckte att han borde bli politiker.

Får en övergiven stege och en gammal strålkastare i avskedspresent från Sagateatern. Fr.v. enhetschefen Lena Lagerkvist, sonen Love Kahnlund, Kalle K, producenten för ungdomskultur Sebastian Höglund, förvaltningschefen Eva Arfwedson och kulturchefen John Svensson.Får en övergiven stege och en gammal strålkastare i avskedspresent från Sagateatern. Fr.v. enhetschefen Lena Lagerkvist, sonen Love Kahnlund, Kalle K, producenten för ungdomskultur Sebastian Höglund, förvaltningschefen Eva Arfwedson och kulturchefen John Svensson.

En av Kalle Kahnlunds sista arbetsdagar träffade Lidingösidan honom. Och den naturliga frågan var naturligtvis vad han tyckt vara roligast under åren.
- Det har varit så kul att möta alla människor och se deras inneborde kraft och förmåga. Jag tror att jag lyckats plocka fram dessa sidor hos många, egenskaper som de inte visste att de hade.

De sista sju åren har han arbetat som kulturutvecklare inom staden, ett slags övergripande arbete inom förvaltningarna för att stimulera kreativiteten. Men mesta tiden har han arbetat inom kultur- och fritidsförvaltningen.

Hur började det, år 1974?
- Allt startade i Brevik i en lada som låg ungefär där centrum ligger idag. Där, på övervåningen, höll Lidingös barn- och ungdomsteater till. Jag hade haft vaga tankar på att ägna mig åt teater, gick på teaterskola, sökte in till Scenskolan, umgicks i teaterkretsar. En granne, Fiddelie Persson, arbetade som dramapedagog och erbjöd mig ett vikariat som just pedagog. Jag kom i ett skede då verksamheten var under utveckling. Det var en skapande barn- och ungdomsverksamhet, kanske inte så mycket teater, i alla fall inte på samma sätt som nu.

- Uppenbarligen gjorde jag bra ifrån mig för snart blev jag anställd och i de noteringar som gjordes då står det "Kahnlund, en framtidsman". Och det har ju stämt, eller hur, säger Kalle med ett leende.

- 1979 flyttade verksamheten över till Villa Japan och fick då namnet Sagateatern och jag blev då anställd på halvtid. Efter några år kunde vi disponera hela huset, vilket var en dröm, byggde om i omgångar och arbetade med ungdomarna. Att jobba med ungdomar, det var så jäkla kul.

- Många sökte sig till verksamheten, och föräldrarna uppmuntrade ungdomarna. Ambitionen fanns att så småningom göra en föreställning. Jag och ungdomsgrupperna intresserade oss för redan skrivet material, alltså oftast pjäser. Det är oftastledarna som plockar fram materialet.

- Men hur gör man när den färdiga texten innehåller roller för fem killar och två tjejer, men man har 14 tjejer som ska spela? Då får man skriva om, så att det passar bättre.

- Den första eget skrivna texten "Mor Courage gevär" var rätt gräslig. Men omkring år 1985 spelade vi den första riktiga föreställningen som fungerade, En midsommarnattsdröm, av William Shakespeare. Sedan har det rullat på. Vi har spelat en mängd klassiker under åren och totalt tror jag att det framförts cirka 300 pjäser på Sagateatern. Allt finns dokumenterat.

- Det fanns många ledare på teatern, men jag riktade in mig på ungdomar som var något äldre, från gymnasiet. Runt 1982-83 fick jag och Göran Lindal, kurator på Källängens skola, kontakt. Han kom från en musikerfamilj och hade kommit på att musik och teater var en bra metod att få skoltrötta elever lite mindre trötta.

- Tillsammans arbetade vi fram musikalen "En kärlekshistoria" som spelades i Källängens skola. Den gav blodad tand. Två år senare, 1985, kom föreställningen "Glass". Det är en föreställning som folk fortfarande tackar mig för. Göran skrev historien och jag strök, och Göran skrev musiken. Vi var i luven på varandra, fast på ett väldigt kreativt sätt. Sorgligt nog dog Göran för ett dygt år sedan.

- Parallellt ville jag arbeta med skrivet material. Det blev Trettondagsafton, Körsbärträdgården och flera klassiker. Men så kom "U som i Underbar" som framfördes i Dalénhallen, en föreställning där vi skulle involvera ALLA människor. I Gångsätra aula satte Göran Swedrup och jag i början på 1990-talet upp Orfeus och Eurydike. Efter sista förställningen konkade vi upp flygeln på scenen. På natten utbröt brand i aulan och allt brann, inklusive flygeln.

- 1998 gjorde vi Elfviksspelen, som regnade bort nästan helt och hållet. Det var kämpigt. Av en slump kom jag därefter i kontakt med en person som var producent för projektet "Århundradets konsert". De skulle snart ha premiär och behövde en regissör som kunde styra upp det hela. Fem eller sex skolor var involverade, ett gigantiskt projekt där bl.a. Musikhögskolan ingick. Målet var att man skulle integrera musik och en massa olika ämnen. Man hade valt skolor, från Södertälje och Nacka, till Hjulsta, med helt olika sorts människor.

- Jag kom alltså då i kontakt med Hjulstaskolan, där nästan alla var invandrare. Skolledningen insåg det viktiga med estetiska ämnen och jag började jobba med eleverna. Efter själva föreställningen kom en elev och frågade om vi inte kunde fortsätta med detta. Rektorn, Elisabeth Söörhus, sa "javisst" och eleverna skrev ner sina berättelser till mig, berättelser som jag knappt trodde var sanna. När jag fick breven bestämde jag mig för att sätta ihop allt till olika föreställningar, utan att lägga till någonting. Resultatet blev 13 musikteaterföreställningar. Det blev en slags nystart för mig. Dels att jobba med de här ungdomarna, men även att jag började arbeta med skrivet material (för alla hade så mycket att berätta), så jag bad även ungdomarna på Lidingö att skriva sina berättelser.

Så kom den dramatiska resan 2009, från Sagateatern till stadshuset, när Kalle började jobba med personalfrågor och fick göra lite breda saker som att jobba med musikskolan och olika förvaltningar. Och i april 2016 gjorde Kalle sin sista (?) utställning i stadshuset, Swedish Sensation, med musik skapad av personer från Lidingö. Den kändes som en rolig punkt.

- Det jag upptäckt är att det finns ett sjuhelvetes föreningsliv i varenda buske på ön, det sprudlar av entusiasm. Men, alla snackar bara med sig själva, man söker ingen koordination.

- Under åren har det varit jobbigt med ekonomin. Det satsats på tok för lite på kulturen. För det är skitsvårt att göra saker när man inte har någon ekonomi. Man får hela tiden ligga på ett minimibelopp, det är nästan skämmigt. Folk tänker inte på att marknadsföring kostar pengar. Vi måste köpa tjänsten med marknadsföring från informationsavdelningen. Vi måste köpa ljus och ljud, hela apparaten kring det hela. Sedan ska du ha artisten. Det blir på det lilla som finns kvar. Man har för lite pengar till själva evenemanget. Den stora frågan är dock inte lokalen, utan det övriga.

Är det kanske så att staden hoppas att det privata näringslivet ska komma med pengar? När har det inträffat i så fall?
- Det har aldrig hänt. Alla är sig själv nog.

- Vad jag vill säga är att man ska inte satsa pengar på att ta hit de dyra stjärnorna. Lokalkulturen är däremot mycket viktig. Den når väldigt, väldigt långt. Det är den man ska satsa på, och den behöver inte vara flådig.

- Det finns en fara - jag tror att ingen förvaltning ska äga kulturen, kulturfrågor ska finnas överallt, vad nu kultur är. För vad är kultur? Det är skitsvårt att definiera. Jag har jobbat med kreativitet, men vad är kultur? Alla har sin uppfattning om detta. Kultur ska finnas överallt och man kan säga att vi nu har ett pågående kulturår.

- Det är inte föreställningarna under åren man minns mest, utan alla dessa hundratals barn man kommit i kontakt med. Det har varit en positiv breddverksamhet.

Och, vad blir ditt nästa projekt?
- Det vore väl kul att göra något med Gamla Lidingöbron? Ett konstverk, sponsrat av Lidingös näringsliv, säger Kalle Kahnlund och ser mycket glad ut.

2006, Elverket, repetition inför "Ön".2006, Elverket, repetition inför "Ön". Inviger designutställning i stadshuset 2013.Inviger designutställning i stadshuset 2013. Underhåller alla i stadshuset 2013.Underhåller alla i stadshuset 2013.

Dela "Kahnlund, en framtidsman"

Kommentarer

Evelyn Lewandrowski 2016-05-06 19:39

Käraste Kalle,
Du är U som i Underbar!
Tusen tack för allt Du gjort för kulturlivet på Lidingö! Du och Göran L .. vilket team! Vilken gyllene kulturepok vi fick uppleva tillsammans med er och som jag aldrig ska glömma -men däremot sakna. Härliga minnen!
Varmaste välgångsönskningar och kramar
från vännen Evelyn

Ledamot i Kultur- och fritidsnämnden
för Lidingöpartiet

Malin Lagerlöf 2016-05-05 18:09

Utan Kalle hade livet sett helt annorlunda ut. Varmaste tack! ❤️

Daniel Lindgren 2016-05-03 09:31

Tack för allt Kalle!
Du, Göran och många andra har skapat så många kreativa karriärer (t.ex. min egen), kreativa företagare som nu drar in långt mer i skatt än vad vi kostade dessa år i vår ungdom. Utöver detta, och så mycket viktigare, så har ni givit långt fler en lycklig barndom, minnen för livet och en god självkänsla.
Jag önskar att fler politiker skulle förstå vilken god investering detta är.

Kram Daniel

Kommentera

Fler artiklar från Kultur & Nöje

Upplev Lidingö

Äta. Bo. Sevärdheter. Barn på ön. Resa till Lidingö. Fakta

Annonser

Radio Lidingö, Alla tiders Visit Lidingö, stor

Annonser från Google