Många minnen väcks när kända bruksföremål ställs ut

måndag 4 februari 2013 00:01

I Lidingö stadshus visas nu en utställning med kända bruksföremål, så välkända att “alla” har, eller har haft, flera av dem hemma. Samlaren Thomas Lindblad har under åren byggt upp en samling av förvaringskärl, brödrostar, konservöppnare, vispar, kastruller, bestick och allt annat som finns i hemmet. Utställningens namn är “Design i hemmet” och mycket av det som visas är mycket praktiskt och mycket svenskt. Föremålen är tillverkade under cirka 40 år, från 1930 till 1970. Det här är ett område i våra liv där modets svängningar är som minst. För det är sällan det kommer nya årsmodeller av t.ex. vispar.

Thomas Lindblad har skrivit en inledande text som också finns på utställningen. Lidingösidan har fått möjlighet att här nedan återge texten om designers, materialen och fabrikerna som tillverkade föremålen, som är en del av vår historia.

Utställningen pågår till den 15 mars. Länk till mer information.

Om bakgrunden till utställningen, av Thomas Lindblad:

Inledning
Sverige hade från trettiotalet och framåt en rad framstående tillverkare av bruksföremål för hem och offentlig miljö. Uppsvinget hängde samman med flera saker. Svenska Slöjdföreningen hade sedan 1910-talet fört en framgångsrik kampanj med målet att engagera konstnärer som formgivare i industrin. Idéerna formulerades bland annat av Gregor Paulsson i boken Vackrare vardagsvara, som utkom 1919. Under perioden introducerades nya material och tekniker: aluminium, rostfritt stål och plast. Automatiseringen av tillverkning av pressglas var också viktig, för därigenom blev glaset en massvara, billigt att producera.

Konsumentorganisationer som Hemmens Forskningsinstitut var pådrivande när det gällde att utveckla funktionella bruksföremål. Utvecklingen kulminerade under efterkrigstiden, då företag tävlade om att förse konsumenterna med de bästa produkterna, produkter med lång livslängd, där funktion, form och ekonomi samspelade. Idag tillverkas få bruksföremål av denna typ av i Sverige. Det finns flera orsaker till utvecklingen och besökaren uppmanas att själv fundera över hur det kunde bli så. Och hur ser framtiden ut?

Industridesignern Jasper Morrison visade 2011 på Hallwylska palatset en samling tillbringare, “Jugs, Jars and Pitchers”. Utställningen innehöll både gamla och nya produkter. Som besökare ställde man sig frågan: behöver vi verkligen fler tillbringare, behöver vi nya årsmodeller? De flesta håller ju i decennier, ja somliga i generationer.

Utställningen i Lidingö Stadshus visar ett urval bruksföremål, som bidragit till att förenkla vår vardag. Vi känner igen flera av dem och säkert används många än idag.

Trådvispar
Till och med ett så enkelt redskap som en visp tillverkad av rostfri tråd ägnades stor uppmärksamhet. 1948 testade Hemmens Forskningsinstitut, HFI, 59 trådvispar. Man studerade noggrant spiralvispens utformning, själva spiralens stigning och vinkeln mot skaftet. Ballongvispen ägnades lika ingående studier. Olika blandningar vispades och lämpligheten bedömdes på en skala från 1 till 5.

Aluminium
Aluminium, som är den vanligast förekommande metallen i naturen lärde man sig framställa under 1800-talet och metallen väckte stort uppseende på världsutställningen i Paris 1855. Kejsar Napoléon III lär vid banketter ha ätit på aluminiumtallrikar, medan de mindre betydande gästerna fick hålla till godo med tallrikar av guld. Först mot slutet av seklet blev metallen så billig att den kunde användas till bruksföremål.

Aluminium är underhållsfritt, starkt och segt, lätt att forma och lätt att hantera. Materialet sprider värmen jämnt, en bra egenskap i en kastrull eftersom maten inte bränns vid. Aluminium ersatte koppar, järn, emaljerad plåt, keramik, glas och marmor i många bruksföremål. I början importerades tunna och billiga kastruller, men omkring 1910 började svenska fabriker tillverka kokkärl av aluminium och snart var vi självförsörjande. Två stora producenter var Skultuna Bruk och Bleckkärlsfabriken i Kungsör. Idag, hundra år senare tillverkas inte längre några kastruller i Sverige.

Skultuna Bruk var en av de största svenska tillverkarna av aluminiumkastruller. I slutet av 1940-talet producerade företaget en halv miljon kokkärl per år. I början liknade de kopparkastruller, men med tiden fick de en mer självständig form och i slutet av fyrtiotalet anställdes silversmeden Eric Fleming som designer. Silversmeden Pierre Forssell efterträdde Fleming 1955.

Rostfritt stål
I Avesta började man 1925 producera rostfritt stål och omgående tog flera fabriker upp tillverkning av bruksföremål i det nya, underhållsfria materialet. De äldre materialen hade uppenbara nackdelar jämfört med rostfritt stål. Koppar måste ständigt putsas på utsidan och med jämna mellanrum förtennas på insidan. Järngrytor var tunga att hantera för kvinnorna. Bruksföremål av silver eller nysilver måste också putsas. Knivblad av kolstål blev fläckiga. Emaljerade kastruller blev kantstötta och fick rostställen. Aluminium var underhållsfritt, men de billiga kastrullerna av tunn plåt blev snabbt buckliga.

En nackdel med rostfritt stål var att det var dyrt, en kastrull kunde i början kosta 10 gånger mer än samma storlek av emaljerad plåt. En annan nackdel är att metallen sprider värmen ojämnt. Kokkärl av rostfritt stål försågs därför med en tjock, plan botten av någon kopparlegering eller aluminium.

På 1930-talet började kokplattor slå igenom. Det var helt plana plattor av gjutjärn, som värmdes upp elektriskt eller av vedspisen. Där krävdes kokkärl med absolut plan botten och de rostfria kastrullerna med sina tjocka bottnar var perfekta.

Olofströms Bruk hör till pionjärerna när det gäller bruksföremål av rostfritt stål. De startade redan i början av 1930-talet. Diskbänkar och kokkärl, baljor, hinkar och handfat, samt utrustning för sjukhus och storkök producerades i stora mängder. Kastrullerna har en botten av kopparlegering, lätt konkav i kallt tillstånd eftersom den blir konvex, då den upphettas.

Moderna Kök i Stockholm började verksamheten med import av köksutrustning bland annat från USA. Man var först med att introducera tryckkokare i Sverige. På 1950-talet engagerades designkontoret Bernadotte & Björn i Köpenhamn. Kaffepannan från 1954 är ett exempel. Den blev omåttligt populär och tillverkades under nästan 20 år. Moderna Kök hade ingen egen fabrik utan tillverkningen ägde rum i västmanländska Mölntorp.

Gense i Eskilstuna grundades på 1800-talet och tillverkade bland annat mässingsluckor till kakelugnar och nysilver. En stor del av nysilverproduktionen gick till hotell och restauranger, men när det rostfria stålet kom på 1930-talet gick man över till det. Folke Arström var designer på Gense under flera decennier och ritade serveringskannor, karotter och bestick, som användes både i hemmen och i hotell- och restaurangbranschen. Hans mest kända bestick är Thebe 1944, Facette 1949 och Focus 1955.

Det första svenska rostfria besticket, som utgick från materialets möjligheter och inte kopierade silver och nysilver, var det så kallade sjukhusbesticket från 1940. Det blev svensk standard för bland annat sjukhus och tillverkades enligt givna normer. Det var dyrare än andra rostfria bestick på grund av det kraftigare materialet. IKEA har gjort en klumpigare och enklare kopia.

Silver och stål i Vingåker har en bred produktion av artiklar av rostfritt stål och deras designer var under många år silversmeden Sigurd Persson. Hans dubbelkarott från femtiotalet är välkänd liksom hans tillbringare och serveringskannor.

Pressglas
Pressglaset var robust, hygieniskt och genomskinligt, och när tillverkningen automatiserades på 1930-talet blev det billigare och slog ut andra material, till exempel keramik när det gällde bruksföremål i köket. Pressglaset tillverkades långt in på femtiotalet, men ersattes efter kriget av plast, som ju också kan göras genomskinlig, men som är lättare att hantera. Fortfarande görs en del pressglas för svenska företag, men tillverkningen sker utomlands.

Electrolux glasburkar var anpassade till kylskåpen och tillverkades från 1930 till 1957. Speceriskåpen med skopor av pressglas i olika storlekar fanns i alla nyproducerade lägenheter från tidigt trettiotal.

Strykjärnet, dammsugaren och brödrosten är tre av våra mest använda elektriska hjälpmedel i hemmet. Ett strykjärn bestod ursprungligen en tung järnklump, som äventyrade kvinnors hälsa. De tidiga elektriska strykjärnen var något lättare, men först efter kriget gjorde modern teknik det möjligt att få ner vikten. Industridesignern Sixten Sason ritade 1955 för Husqvarna Vapenfabrik ett nytt, lättare strykjärn, som blev stilbildande. Dammsugaren Electrolux Z70 lanserades 1957, då den ersatte modell Z30 från 1938. Sason stod för den uppmärksammade designen och konstnären Pierre Olofsson för färgsättningen.

Nilsjohan anlitade Sigvard Bernadotte för att ge brödrosten ny design. Nya Rossi med gavlar av melamin kom 1966.

Bakelit – Plast
Bakelit, den första helsyntetiska plasten, upptäcktes i USA 1907 av Leo Baekeland. Bakelit är en blandning av fenol och formalin, som under högt tryck och värme i en form omvandlas till en mörk och hård massa. Den stelnade bakeliten smälter inte, har utmärkta isolerande egenskaper och är inte känslig för slag och stötar. Den fick många användningsområden, inte minst i samband med elektriska installationer, motorer etc.

I Sverige började tillverkning av formgods (föremål) av bakelit i början av tjugotalet och under flera decennier var den svarta bakeliten den dominerande plasten. Toalettsitsar, telefoner och radioapparater, delar till lampor och dammsugare tillverkades av bakelit. På grund av dess sura doft kunde bakelit dock inte användas för hantering av livsmedel.

Strax före och under kriget utvecklades nya plaster, så kallade termoplaster, baserade på råolja. När ransoneringarna av råvaror upphörde på fyrtiotalet öppnades dörren till en ny värld, plastvärlden. De biliga termoplasterna var bland annat lämpliga för förvaring och hantering av mat och blev ett populärt material i våra vanligaste bruksföremål.

Gustavsbergs Fabriker startade efter kriget en plastfabrik och utvecklade i samarbete med konsumentorganisationer genomtänkta bruksföremål, till exempel måttsatsen – ett lagarbete – och Carl-Arne Bregers hink. Under sextiotalet kom en ny generation designers till plastfabriken. “Jakten på plastens själ” blev slagordet för dem. De ville förutsättningslöst söka områden, där man tidigare inte hade använt plast eller komma på nya bruksföremål lämpliga att tillverka i plast. Ett exempel på det senare var Sven-Eric Juhlins ställ för LP-skivor, hans varukorg eller termosmuggarna, som tillverkades i flera miljoner exemplar.

Husqvarna borstfabrik hade sedan början av seklet tillverkat borstar, tusentals modeller genom åren. Efter kriget började man tillverka borstar av plast och i slutet av femtiotalet hängde man på plastboomen och började producera andra bruksföremål.

Bland de första artiklarna var ett durkslag, en skål, en mattpiska och ytterligare några saker designade av italienaren Gino Colombini. Husqvarna borstfabrik hade lånat verktygen (formarna) av italienska Kartell. Durkslaget såldes bra, men de övriga sakerna gick inte hem hos den svenska publiken. Men Borstfabriken hade samtidigt anlitat industridesignern Carl-Arne Breger och Bernadotte & Björn. Deras produkter blev framgångsrika och flera av dem hör till plastepokens klassiker.

Text: Thomas Lindblad

Thomas Lindblad, har ställt samman utställningen "Design i hemmet" som nu visas i Lidingö stadshus. Thomas Lindblad står vid den monter där designern Folke Arströms kastruller visas. Arström (1907 - 1997) bodde under ett tiotal år på Lidingö.

"Kylex", design William Stenberg. Började tillverkas 1937 på Gullaskrufs glasbruk i Småland.

Dela Många minnen väcks när kända bruksföremål ställs ut

Kommentarer