Möte i en kyrkbänk

tisdag 5 december 2017 07:45

Hur ofta träffar du någon som du inte känner men som du ändå har en hel del gemensamt med? Och hur ofta sker det i så fall i en kyrkbänk i en annan kommun än den du bor i? Inger Grimlund gjorde det i söndags under en adventskonsert.

Storkör ur Sveriges Körförbund och Adolf Fredriks Musikklasser i Kungsholms kyrka firar advent med bravur. Foto: Inger Grimlund
Det allra bästa i december är sången, musiken och skenet från stjärnor och tända ljus. Runt första advent brukade jag åka norrut till Umeå. Där bor min son Klas med familj – vi ses inte så ofta men just i december är det dags att återförenas.

Julmarknad på hembygdsgården lockar och drar oss till den vackra gamla miljön med rader av stånd där hantverk och julens delikatesser finns att köpa och stoppa i tomtesäcken när julaftonen nalkas. Häst och släde finns också att förundras över och julens sånger växer fram på den lilla gården där påpälsade sångare tagit plats.

Nu blev det inte så i år. Istället kom Klas till Lidingö. Ja, det var inte jag som var dragplåstret utan dottern Loka som bestämt sig för att återvända till sitt Umeå efter ett arbetsår i Stockholm. Det skulle packas och avtackas - arbetskamrater och vänner av skilda slag, bland annat kompisar från kören Energi.

Kungsholmens kyrka var platsen där de välsjungande vännerna skulle nås för avsked. Det var Adventskonsert och naturligtvis fick jag och Klas också chansen att uppleva körsången. Vi kom lite sent in i kyrkan som var fullsatt av livsnjutare som med spänning väntade på att få lyssna till ”Nu tändas tusen juleljus”. Det var alltså svårt att hitta tre platser inom synhåll – för jag vill ju gärna både se och lyssna.

Till slut fann vi vad vi sökte – jag hasade mig in till bänken och bad om ursäkt för min röda krycka som kanske var i vägen – och för att vi var lite sena…

– Förlåt vår sena ankomst, men vi kommer ända från Lidingö, ursäktade jag mig, till min granne till höger.
– Jaså, Lidingö, var på Lidingö bor du? frågade damen vänligt och jag förklarade att jag bodde just vid bron på Hiertagården.
– Ja, jag vet mycket väl var den ligger – jag har bott i Skärsätra berättade bänkkamraten viskande.
– Oj, där är jag uppvuxen, replikerade jag. Var bodde du då?
– På Törnrosvägen.
– Ja, då vet jag precis. I början eller slutet av vägen?
– Mitt emot tennisplanen som fanns då. Granne med en härlig familj som hade fem rödhåriga grabbar.
– Nej, men fyra, rättade jag henne. Det är mina barnbarn, du talar om!
– Helt underbart, hur gammal är lille Tor nu, undrade Carin intresserat och jag fick räkna på fingrarna och kom fram till trettiotre år – ungefär.

Nu tonade sången ut över alla vi som samlats för att lyssna och förundras över hur dirigenten Tony Margeta lyckas förena 180 sångare till härlig sång med ”Betlehems stjärna” och ”Jul, jul, strålande jul” som väcker sköna minnen och känslor hos alla. Det är ett julens mirakel – inte minst att jag här, i en överfull kyrka möter en kvinna som har lekt med mina barnbarn.

Tack goda Gud, säger jag ödmjukt och får ett visitkort av Carin Malmberg, numera stockholmare och granne med Kungsholms kyrka.

Text: Inger Grimlund

Dela Möte i en kyrkbänk