Vi kom till Lidingö...

söndag 21 januari 2018 16:44

NY UTSTÄLLNING. Igår öppnades Lidingö museums nya utställning, "Vi kom till Lidingö...". Det är en utställning om invandringens historia, från tidigt 1700-tal till dagens Lidingö. Under cirka tre månader kan man nu enkelt ökat sina kunskaper om hur Lidingös befolkning ökat genom en ständigt pågående inflyttning. Även om de flesta som flyttat till ön kommit från andra delar av landet har många kommit från andra länder under olika flyktingkriser som påverkat Sverige. Men invånarantalet har också ökat genom ren arbetskraftsinvandring. Runt år 1900 bodde cirka 1000 personer på ön, nu är vi över 47 000.

Lidingös kulturchef John Svensson (i mitten) höll invigningstalet (se nedan). Till vänster Hembygdsföreningens ordförande Robert Hallenborg.

Utställningen består av skärmar.

Utställningen består av skärmar med fakta och intervjuer gjorda med invandrare och beskrivningar av de förhållanden som de inflyttade kom till på Lidingö. Det hela startar med dem som flydde från Åland under den ryske tsar Peters förföljelser 1714-1718, via 1930-talets politiska invandring, 1940-talets flyktingar från Finland och Baltikum under de olika krigen, till invandringen från Chile på 1970-talet, Balkan på 1990-talet till dagens flyktingkatastrofer.

I slutet på våren flyttas utställningen till stadshusets entréhall. För den som vill studera bildskärmarnas text hemma har man också tagit fram en katalog i A3-format i vilken all text finns med.

Anita Lalander, som deltagit i utställningsarbetet, står här vid sin mammas kappa, mössa och ryggsäck från mammans tjänstgöring som lotta i finska vinterkriget.

Jan Malmstedt, Patrik Edgren och Ibb Jessen har arbetat med utställningen.

Det är många som bidragit med materiel i form av faktasammanställningar och intervjuer. Vid gårdagens invigning, som gjordes av Lidingös kulturchef John Svensson, nämndes särskilt Ibb Jessen, Anita Lalander, Jan Malmstedt, Carl-Henrik Ankarberg och Patrik Edgren.

Utställningen är öppen tisdagar, torsdagar, lördagar och söndagar mellan klockan 12.00 och 15.00. Lidingö museum ligger på Lejonvägen 26 A, vid Lidingö centrum.

Här finns mycket att läsa och fördjupa sig i.

Vid invigningen höll John Svensson invigningstalet, vilket här återges:

För 115 år sedan bodde runt tusen invånare på Lidingö. Det som är Lidingö centrum här omkring museet bestod mest av skog. Idag är vi över 47 000 invånare. Vad hände? Ja, det viktigaste har varit inflyttningen. Främst från olika delar av Sverige men också från olika delar av världen. Men vad är skillnaden?

Med det nationella perspektivet för ögonen blir frågan om invandringen stor, det blir en fråga med nationella undertoner om svensk och ickesvensk. Frågan om hur svensk man är eller känner sig, är ofta förknippad med en lång process. Frågan om man är lidingöbo eller inte, är direkt odramatisk. Bor man här är man lidingöbo, punkt. Dessutom, ur ett lidingöperspektiv är vi alla inflyttade om inte vi själva, så våra föräldrar eller mor- och farföräldrar.

Men den här utställningen fokuserar på de grupper och enskilda som kommit till Lidingö från andra länder. Den visar att flykt och invandring förekommit under lång tid. De stora rörelserna är flykt och arbetskraftsinvandring. De mindre är de enskilda ödena, där ofta kärleken är en avgörande kraft.

Vad har då detta med vårt lokala kulturarv att göra? Man kan säga att det verkar dubbelt. Som invandrad verkar det vara lättare att slå nya rötter i det lokala, än i det nationella. Många aktiva i hembygdsföreningen är inte uppvuxna på Lidingö utan kommer från andra delar av Sverige. Det är uppenbarligen inget hinder för att älska och utforska sin nya hembygd. Detta tror jag gäller lika mycket om man är född i ett annat land.

Sen verkar det också från andra hållet. Om vi tittar på några enskilda fall är det självklart att lidingöstorheter som Gustaf Dalén, Wilhelmina Skoogh, Lars Fresk och Hjalmar Arwin är just storheter för att de gjort sådana avtryck i vår historia, och därmed blir även deras bakgrund och historia på vägen till Lidingö en del av vårt kulturarv. På samma sätt blir det med grupper av människor, ålänningar på 1700-talet, de finska krigsbarnen, arbetskraftsinvandringen från Finland eller Italien eller Spanien, flyktingarna från Chile, Balkanflyktingarna för 20 år sedan, allt detta har påverkat Lidingös utveckling och därför blivit en del av vår gemensamma historia. Dessutom: Efter en viss tid tenderar allt att bli en självklarhet. Vi är grannar, arbetskamrater, släkt, vänner. Det hänger ihop.

Men det finns ytterligare en anledning till att den här utställningen är så viktig. Ur den talar själva historien till oss som lever idag. Vare sig vi är tredje generations lidingöbor eller första generationens flyktingar från Syrien. Den säger: Det ni står mitt i idag, det har hänt förut. Och det har med alla utmaningar det innebär, på det hela taget gått riktigt bra till slut.

Heder år Lidingö Hembygdsförening som anordnat denna utställning och till Ibb Jessen, Jan Malmstedt, Anita Lalander, Carl-Henrik Ankarberg, Patrik Edgren och alla som bidragit med sina historier.

Dela Vi kom till Lidingö...

Kommentarer

Göran Arkert 2018-01-22 14:51

Hej John,
varför glömde du att nämna att den kanske mest kände svensken föddes på Kappsta, Lidingö?

Med vänlig hälsning,

Ibb Jessen 2018-01-21 18:53

Tack John för ett trevligt, engagerande tal om vår historiska bakgrund. Dina slutord är så sanna "på det hela taget gått riktigt bra till slut". Detta har slagit mig många, många gånger under arbetet med utställningen.
Utifrån en hopplös situation ibland, så löser sig det mesta med god vilja och en utsträckt hand.
Ibb Jessen