Två långtradare till Saldus, men pengar fattas

fredag 27 oktober 2017 15:51

SWISH. Adrienne Cook och Ove Ernström har sedan många år arbetat hårt för att, tillsammans med många andra frivilliga, hjälpa invånarna i Saldus i Lettland. Saldus är Lidingös vänort men de ekonomiska förhållandena är mycket olika. Nu har kläder, möbler och olika slags förnödenheter samlats i källaren i Baggeby, så mycket att två långtradare kan fyllas för transport. Problemet är bara att transporten måste finansieras.

- Behovet är nu att kunna betala för två långtradare som vi vill få iväg innan snön kommer, så vi når fram till familjer på landsbygden. Vi måste dock få ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala frakten, säger Adrienne Cook till Lidingösidan.

Källaren är överfull, inget mer kan tas emot, och butiken som Adrienne tidigare hade är överlåten till en annan person. Fastighetsägaren har sagt upp den nya ägaren till årsskiftet, och därför måste källaren tömmas.

Lidingösidan gör ett undantag vad gäller insamlingar och ber nu alla som vill bidra till transporten att via Swish skicka ett bidrag. Telefonnumret är 0707 691249 (Adrienne Cook Ernström/Saldushjälpen)

Fakta:
Saldushjälpen har sedan drygt 20 år skickat hygienartiklar, mat, möbler, kläder, husgeråd och leksaker till Lidingös vänort Saldus. I staden som ligger ca 12 mil väster om Riga, Lettland, är utsattheten stor, men Saldushjälpen har möjliggjort att människor har fått det lite varmare och något mer rustat i sina hem, att skolan och äldreboendet har fått möbler, och att barn har fått kläder och leksaker.

--------------------------------------------------------

Här nedan följer en rapport från transporten till Saldus 2016. Texten skriven av Marina Hooper. Bilderna som fanns med publiceras inte.

SALDUSRAPPORT NOV 2016

Lördagen 12 november så var det dags igen för ny hjälptransport till Saldus. Källaren i Baggeby var fylld med förnödenheter och transporten bokad. Vädret var däremot inte beställt, ett sådant där tungt vinterväder med massor av snö som kom på tok för tidigt. Närmare en halv meter! Vilket bidrog till att långtradaren fastnade när han skulle backa in till lastplatsen. Så småningom kan vi starta langarkedjan med alla hjälpsamma krafter och bilen fylls snabbt. Efter tre timmar var det fullt.

Allt fick inte plats och prioritering av mat, sängar, varma kläder, hygienartiklar, spisar, kyl, frys och stolar fick göras! Mycket av det som lämnats in fick stå kvar. Varför ytterligare en transport frampå vårkanten säkerligen blir nödvändigt.

Påföljande morgon kl 5.00 åker Adrienne och undertecknad med bilen som donerats till färjeläget i Nynäshamn. Färjan gick till Ventspils i Lettland och därifrån körde vi de ca 10 milen till Saldus.

Kl 21.00 blev vi upphämtade från studenthotellet där vi var inbokade. Tolken Lauris tog med oss till diakonissorna i församlingen som bjöd oss på soppa.

Nästa dag dvs måndag skulle lastbilen anlända till avlastningsplatsen, en mörk före detta möbelfabrik med flera stora hål i golvet. Många frivilliga hjälpte till att tömma lastbilen samt sortera alla gåvor efter Adriennes anvisningar. Mycket var speciellt märkt vilket underlättade. Det var imponerande att se den ordning och reda som rådde. Adrienne hade tänkt på allting. Ingenting gick sönder och inga lösa delar blev över.

När avlastningen var klar låstes lagerhallen och vi gick tvärs över gatan till Lutheranska kyrkan med församlingens pastor. Adrienne överlämnade en stor penninggåva från Lidingö Lions.

Pengarna var avsedda till en julsammankomst för de riktigt fattiga som aldrig varit på Café eller Restaurant förut. Prästen och Diakonissorna blev så oerhört tacksamma och själv blev jag riktigt rörd över den betydelsefulla gåvan som Lions hade tänkt ut och sett till att det blev verklighet.

Den bil vi hade med som gåva krävde en del byråkrati som visade sig bli mycket enklare än vad vi först räknat med. Inom två timmar hade nya ägarhandlingar, inköpskvitto för att visa att bilen ej var stulen, (man får inte skänka bort en bil i Lettland) försäkring, besiktning och registreringsplåtar fixats fram och bilen var körklar.

Resten av dagen tillbringade vi hos nödställda familjer.

Den första familjen bodde i ett fallfärdigt trähus i skogen, utan vare sig el eller vatten. Även om de hade det, skulle de inte kunna betala räkningar. Tre personer levde på den fysiskt handikappade sonens bidrag på 110€ i månaden. Mamman i familjen hade ibland jobb i ett närliggande jordbruk på sommaren, annars kom det inte in några extra pengar, och hennes man var död. Den förra hyresgästen hade inte betalat några elräkningar, så kablarna var inte bara kapade, utan även bortdragna från huset. Det kostar 540€ för att återställa, så det blir aldrig gjort.

Detta är en familj som lever på svältgränsen med förspikade fönster för att rutorna var ruttna. Många bor i misär, men det här är extremt, så myndigheterna hade flyttat en 2-årig dotter till en fosterfamilj. Mamman stod med en liten bild av flickan i handen! Familjens pojkes högsta önskan är att få en radio med batterier.

Vårt nästa besök bestod av mamman och en 14 årig son som var i skolan för tillfället. De hade 50€ i månaden att leva på, hennes man hade dött nyligen. Hemsk fattigdom, inget vatten eller el heller.

Den tredje familjen hade el men inget vatten. En änka med två tonårsdöttrar bodde i ett mycket gammalt trähus med filtar uppspikade där fönsterna skulle ha suttit. De sa att nya fönster skulle kommer dagen därpå med det var troligen ett dröm. Änkan gav ingen förklaring till varför 2 väldigt tunna tonåriga flickor satt vid bordet i stället för att vara i skolan. Till slut lyckades vi få dem att ta emot stickade tröjor och mössor. Båda såg ut som att de skulle behöva glasögon.

Denna extrema fattigdom lämnar ingen oberörd. Jag förstod att många, många fler familjer är beroende av den mat och de kläder samt sängkläder som ibland kan delas ut.

Sen eftermiddag bjöds vi på mat hos en kvinna som är fostermor åt flera övergivna barn. En mycket generös och varmhjärtad människa. Det var svårt att veta vilka som var fosterbarn, hennes egna barn eller barnbarn eftersom hon visade så mycket kärlek till alla.

På kvällen var vi hembjudna till Strikiskolans rektor Daina som också varit en av nyckelpersonerna vid tidigare sändningar. Man har kommit till årskurs tre i deras strävan att göra skolan till en Montessoriskola. Hon berättade om de dagliga problem och svårigheter om hon måste hantera. Skolan har inte tillräckligt med elever för att heltidsanställa lärare i alla ämnen, så det händer att en del lärare tar tjänster i stora skolor för bättre lön. Enligt regelverket får hon inte be om penningbidrag till skolan, men föräldrar som har möjlighet ger papper eller annan materiell hjälp. Bland annat fick vi veta att även i Riga finns många barn som inte går i skolan för att de är för fattiga, hungriga, smutsiga och har trasiga kläder. De skäms och blir mobbade av andra barn. Riga är en väldigt vacker stad men som besökare får man inte titta bakom fasaderna.

Nästa dag lämnade vi studenthotellet för ett besök till Striki skola. Väldigt många möbler och saker hade skänkts från Lidingö. Skolan är mycket välskött och i brist på pengar görs mycket undervisningsmaterial för hand. Rummen och korridorerna är färgglada och målade av konststudenter och barnen själva. Vaktmästaren visade oss cyklarna som kommit vid tidigare transporter och som var i toppskick. Han var mycket stolt över jobbet där han stod i en tjock jacka med IFK Lidingö-emblem på!

Vi hann också med ett uppföljningsbesök hos Artos, en 22-årig CP-skadad, blind och delvis förlamad kille. Han har fått både en höj och sänkbar sjukhussäng samt en rullstol från förra hjälpsändningen. Dessa hjälpmedel underlättar enormt för hans mor som sköter om honom, samtidigt som hon är skolstäderska och har djuruppfödande. Det var även där mycket fattigt men rent och välordnat.

Kl 11 blev vi hämtade av prästen för att bli körda till Rigas flygplats. Han tackade oss än en gång för all donation. Den här resan lämnade mycket starka intryck hos mig. Även om man dagligen hör och läser om fattigdom och svält, var jag inte beredd på det jag skulle få se på så nära håll.

Lettland är faktiskt vårt grannland!
Allting som har lämnats till Saldushjälpen här på Lidingö hamnar hos riktigt fattiga människor med stora behov som är oerhört tacksamma för den hjälp de får!

Text: Marina Hooper

Efter att ha läst Marinas rapport som ger en målande beskrivning av vår senaste hjälpsändning vill jag framföra min med fleras uppskattning till alla bidragsgivare samt det extra stöd vi fått från Lidingö Stad, Lidingö Lions, Baggebytandläkarna, ICA Kvantum, World Food i Skärsätra, Cangas Design, Omega Pharma och alla privata donatorer.
Adrienne Cook

Dela Två långtradare till Saldus, men pengar fattas

Kommentarer